You're not sorry.

Man kommer väl till en punkt i livet där mycket inte räknas längre.
Inte hundra på när den punkten kickar in riktigt, men det verkar som om den ger av sig lite försmak nu.
Vi får väl se.

Känns som att mitt liv står stilla, samtidigt som det går för fort, samtidigt som det är alldeles perfekt.
Det är nog mest lägenheten som står stilla.
Nog för att vi fått mycket på plats, men det är så mycket mer som inte ens packats upp.
Både jag och Leo undrar över hur vi kunde flytta från en lägenhet på 57 m² till en lägenhet på 150 m², och inte få plats med våra saker? Det är ju omöjligt.
Ändå har vi slängt hur mycket saker som helst.
Nåväl, när det VÄL blir klart, kommer det vara perfekt.

Jag har i alla fall världens finaste sminkbord, bästa smyckeshållaren för örhängen, en av de finaste lägenheterna jag kan tänka mig, och det bästa av allt, världens bästa pojkvän.

På lördag ska vi på invigningen av balance.
Mat och dyck i mängder och liveband, vad jag fått höra.
Kan ju nästan inte bli bättre.

Nu när hösten kommer känner jag bara ett större och större sug efter Paris.
Jag längtar tillbaka så mycket.
Skåne längtar jag också tillbaka till.
Framförallt Lund, och tro det eller ej, men Kävlinge också.
Har jag turen på min sida, så åker jag och Leo ner över nyår i alla fall.
Det skulle vara så himla bäst.

Nåja.
Nu slutar min prins jobbet om bara någon minut.
Ska försöka leta fram batteriladdaren till min kamera, skriva lite i min almanacka och planera lite saker.