Inside out.

Nu har jag kommit hem från Torshälla.
Var så himla skönt att komma härifrån lite.
Tänka på annat och sådär.

Min mamma skjutsade mig hem sen, och jag vet inte hur jag ska berätta allt för henne.
Jag ville bara säga, och sen gråta som ett djur, men var istället tyst, och pressade tillbaka tårarna.
När jag kommit hem och stängt igen ytterdörren så bara brast det.
Jag fattar inte vad det är med mig.
Är jag verkligen så svag?
Jag förstår inte.
Klarar ju inte ens av att vara själv.
Känner mig som en svårt handikappad, som måste ha folk omkring sig hela tiden.

Snart kommer Billan hit i alla fall.
Så himla skönt att få träffa henne.

Helt ärligt så vet jag inte vad jag hade gjort om jag inte hade haft mina vänner.
Hade förmodligen inte ens kommit upp ur sängen om dagarna.

Är förmodligen någon som läser min blogg, och blir glad över misären i mitt liv.
Jag orkar dock inte bry mig om det, så suck it in.

Att vara på botten är inte särskilt kul.
Speciellt inte om man varit där många gånger förut.
Har alltid lyckats ta mig upp igen dock, men jag vetefan hur jag lyckades med det.
Speciellt inte när jag var 13.

Äh, jag orkar inte med mig själv nu.
Jag hoppas bara du inser att det hade blivit bäst.
Jag är bra för dig.
Jag vet det.
Du var bäst för mig i alla fall.

Nu ska jag torka tårarna, och sen gå ner och hålla utkik efter Billan.